Över ett år har gått nu, varje dag har varit min svåraste kamp nånsin och alla dagar överträffar varandra. Vissa dagar är självklart bättre, då jag kan sitta och le när jag tänker på dig, pratar med dig och tänker på dig som den underbara personen du var. Men tanken slår mig, att du är borta föralltid, vad är det jag sitter och ler åt egentligen? Min pappa är borta föralltid, aldrig mer kommer jag se honom och så fort jag tänker på våra minnen eller dig överhuvudtaget kommer tårarna. Jag kan inte hjälpa det, jag låter dom rinna för det är ingen mening med att torka bort dom. Det var under en tid jag höll det inne, vägrade visa för någon hur jävla dåligt jag mådde, kunde inte ens gråta inför mamma. Jag vet att hon ändå inte hade vetat vad hon skulle säga. Ingen vet. Vad finns det att säga som ger tröst i vilket fall?
Det var du som lärde mig vara stark pappa, jag fick allt ifrån dig. Såg upp till dig som den lilla flickan jag var. En äkta pappas flicka. Jag får dåligt samvete för hur mycket jag förändrats sen vi träffades sist. Det är två år sen nu, jag har växt, Robin med, du känner inte oss längre. Jag vet att du ser ner på oss på samma sätt som jag blickar mot himlen och säger jag älskar dig, just för att du ska höra, jag kan prata med dig och jag vet att du lyssnar. Jag vet att du ser mig. Du vakar över oss som den ängel du är. Jag vet att du inte ville att vi skulle växa och bli stora, du ville vara kvar i de gamla goda tiderna, trots att det var när vi var små all skiten hände. Skiten som orsakade resten. Anledningen att jag har klarat mig utan dig nu är för att det är vad jag varit van vid, i hela min uppväxt har du försvunnit fram och tillbaka från månader till år, men jag var liten och förstod inget då. Förstod inte varför du aldrig var hemma, varför var det alltid vi som skulle besöka dig på ställen med galler och portar där dom låste dörren bakom oss? Jag förstod inte heller varför du blev tårögd när jag dom få tillfällena vi besökte dig läste stolt ur min sagobok, för att visa dig vad jag lärt mig i skolan. Varför du inte svarade när jag bad dig komma hem och vara där alltid. Mamma drog en lögn att du var på hotell, och visst köpte vi det då ditt jobb krävde att du reste mycket, för trots gallerna och de låsta portarna såg det mer ut som ett hotell snarare än vad det egentligen var. Ett fängelse. Först några år senare slog det mig, men det var inget som förändrade min syn på min pappa, i mina ögon hade han alltid varit världens bästa. Det kunde inte de x antal fängelserna ta bort. Jag älskar min pappa mest av allt i denna världen, trots de gångerna jag brutit ihop totalt för de saker han gjort. Tiden gick och jag förstod mer, fick för mig att jag borde skämmas över min pappa istället för att skryta om hur världsbäst han var, skämmas över sakerna han gjort, var det pågrund av oss han hade sådana problem med spriten? Det var den du vände dig till och jag svärde på att hjälpa dig ut, jag kämpade länge innan jag insåg att det var förgäves. Därför kom vi inte och hälsade på under det sista halvåret i ditt liv. Det är det största misstaget jag gjort i hela mitt liv och något som jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Men telefonen fanns smidigt till hands, där fanns bara din röst och dina skämt, spenderade timtal i luren varje dag och gav dig hopp när du grät över att vi inte fick träffas mer. Där fanns inte dina berusade ögon och lukten av sprit, sättet jag lärde mig att känna igen min pappa på, men enligt mamma var det inte nyttigt för oss att spendera tid med en sådan pappa och inte minst dina vänner du skaffat på kåken. Förmodligen hade hon rätt. Men å andra sidan kan man omöjligt må bra av att förbjudas att träffa den människan man behöver mest.
Enligt många av er anses jag kanske som dum som kan sitta och säga att min pappa var bäst i mina ögon, att jag älskar han så sjukt mycket att inga ord nånsin kan beskriva det. Att han var den som betydde mest när han var en pappa som suttit i fängelse och var alkoholist. Men faktum är att det är några utav anledningarna till att han just betydde ännu mer, jag visste att jag när som helst kunde förlora honom föralltid. Vi skapade så många fina minnen ihop, du jag och bror. Aldrig kommer jag att glömma dom, i minnet är de enda stället jag kan besöka dig på. Ibland försvann du och jag visste inte när du skulle komma hem, men jag väntade och till slut kom du. Nu är det din tur att vänta på mig. Du finns bland stjärnorna och jag vet att vi kommer ses där, det är hoppet jag lever för.
Jag saknar allt med dig. Din röst, din lukt, sättet du rörde min panna när jag skulle sova, satt vid min och Robins sida tills vi somnade för att ta vara på den lilla tiden vi fick tillsammans. Jag minns varenda ton i låten du spelade för oss på gitarr varje kväll, låten du gjorde, den du skulle lära mig. Du hann inte, nu finns du inte längre, du finns bara när jag blundar. Jag saknar världen vi levde i när vi var med dig, hur du fick mig att glömma allt annat. Du fick mig att inse vad en familj är, hur man är mot varandra. Jag saknar hur du hjälpte mig upp, hur vi kämpade tillsammans mot de hemska sakerna jag inte ens kan nämna här. Jag tror inte på gud men det är honom jag ber till att få träffa min pappa igen, låta mig krama honom en sista gång och säga hur jävla mycket jag älskar honom. Ge mig de som var det mest värdefulla i mitt liv, ge mig min bästa vän tillbaka.