14/10-08



Vi hade 9 månader och jag fick inte ens höra din röst.
Det var inget ovanligt eftersom vi inte pratat på en vecka nu,
även om du lovat att ringa varje dag. Jag förstår att det är svårt att ringa när du är 220 mil ifrån mig, men varför lovar du ngt sånt då? Antar att jag hade för höga förväntingar om att du kunde offra lite för att iaf ringa på våran dag.
Men du lovade ju mig?
Du har lovat så mkt att jag inte ens kan memorera allt du inte har hållt. Alla minnen förstör mig, vart jag än går ser jag oss där, allt vi har gjort tsm. Det är svårt att sova själv i min säng när du har legat där med mig exakt varje natt. När jag blundar tänker jag att du ligger där, även om jag inte känner din närhet. När jag vaknar kan jag ligga och vrida mig i sängen i timmar efter ännu en dröm om att du var där, att vi var tsm. Jag har fått så starka känslor för dig, har aldrig älskat ngn såhär, du var den finaste pojkvän jag kunde tänka mig. Det var en underbar känsla att älska nån så jävla högt. Nu skrämmer det bara mig. Mina egna känslor och tankar är nåt jag tänker lägga bakom mig tills dagen du kmr hem för vi förvärrar saken mer och mer varenda dag. Att vänta i över en vecka till med att prata med dig om allt jag behöver säga är förjävligt, för det är saker som jag aldrig skulle ta över sms. Inte det också. Dagen du skulle komma hem skulle v arit en underbar dag, skulle ha sprungit i din famn och aldrig viljat komma därifrån. Nu känns den bara tung, vet inte ens om jag vill att den dagen ska komma just nu. Jag trodde du skulle hålla åtminstone ett löfte du gett mig men än så länge har alla varit meningslösa och bara förstört mig ännu mer. Vi får se vart vi hamnar när du kmr hem, kanske finns jag inte här då. Inte för dig.

Kan man älska någon för mkt?