Var på minnesstunden i hembygdsparken med Hanna tidigare idag, även om jag inte stod Robin (Bobban) speciellt nära. Jag tkr inte att man behöver vara hans bästa vän för att vara där, ju fler desto bättre, för att visa att man bryr sig. Det är så jävla tragiskt. 19 år, 16000 volt genom kroppen. Varför ska sånt här hända?

Jag hatar att se alla så ledsna. Det tickar tillbaka klockan och och får mig att tänka på dagen för snart 3 år sedan. Älskade pappa, jag klarar inte ens av att gå till graven. Vill inte se hans namn på gravstenen, hans minne gör sig så mkt finare inom mig, full av liv och glädje. Jag hatar döden, den skrämmer mig som fan. Så mkt smärta som den bidrar till. Man får en tankeställare när sånt här händer, det kan hända vem som helst - när som helst. Ta vara på era nära, man vet inte vad han har förrens de är borta. 

Ännu en gång, vila i frid Robin Caster (F)